Kill me and make me a legend.

Det är snart jul. Det är en tid då allt ska vara helt fantastiskt och magiskt. Och för många är det helt otroligt magiskt. Men för andra kan det vara den jobbigaste och den svåraste helgen att ta sig igenom. Själv älskar jag julen. Jag kan inte säga att varje jul har varit fläckfri. Men det har varit...låt oss säga helt okej. Jag är inte den som leker att hela min värld är perfekt.

Jag kan erkänna jag har haft det svårt periodvis, människor som spelar att ALLT alltid är awesome. LÄGG AV. Du lurar ingen. Om ingen är perfekt så är inte du heller det...

Det jag kom att tänka på är dem som känner sig ensamma under jul. Julen är jobbig som den är. Ingen ska behöva känna sig ensam. Jag mår ännu sämre för de som känner sig ensamma alla andra jävla dagar då det inte är jul. Vi har alla känt oss ensamma någon gång. Det kan vara när vi ser på en romantisk film eller när vi ska lägga oss och känner att vi saknar någon som andas varmt bredvid oss. Det är skillnad på att vara alone och lonely. Du kan vara omringad av människor på en stor fin fest men ändå känna dig ensam.

Men det finns de som verkligen är ensamma. Något som jag tagit upp tidigare är mobbning. Hur elaka barn kan vara. Men vet ni vad, det är inte så konstigt egentligen... monkey see-monkey do, barn upprepar allt dem ser och hör. Även beteenden. Vuxna är bäst på att vara kalla och irrationella , de är även helt fantastiskt bra på att frysa ut andra. Sådant äcklar mig. Varför förpesta tillvaron för människor i din omgivning utan någon som helst vidare legitimerad anledning? Varför vara så sjukt otrevlig? Man kan inte tycka om och älska andra. Och det behöver man inte heller. Men man kan fortfarande respektera varandra. Vissa vuxna behöver en ordentlig verklighets-check och inse att dem faktiskt är mobbare och inte speciellt trevliga personer.

Så tänk lite extra länge när du interagerar med andra.. du kanske beter dig sämre än du tror.

Jag är obeskrivligt tacksam för människorna i mitt liv. Det finns upp och ned gångar men jag är alltid tacksam så...länge jag behandlas vänligt med respekt.

Jag har ingen point med inlägget. Som vanligt. Jag tror jag har hängt hemma lite väl mycket idag!

God Jul people!

make animated gifs like this at MakeAGif

I'll bring the old rag back.

Ett halvtaskigt försök till stop-motion som gjordes en tråkig februarimorgon för några år sedan.

Jag har haft tankar i huvudet som inte går att radera på något sätt. Om jag ska vara ärlig så mår jag rätt bra av att dessa tankar finns där. Tankarna i sig är helt tokiga men ironiskt nog håller dem mig från att "go crazy". Låter det jättekonstigt? Klart det gör.

Mina tankar är drömmar. De flesta människor har rätt realistiska mål och drömmar i livet. Ett välbetalt jobb som man trivs med, familj, tak över huvudet...normal stuff. Jag har tidigare skrivit i den här sketna bloggen att jag inte vill vara ordinary, men fan det är jag. Det gör mig lite sorgsen. På en viss nivå så är mina drömmar lik många andras. Jag vill också ha ett bra jobb och en lycklig familj. Det enda som skiljer mina drömmar från andras är detaljer.Endast detaljer. Obetydliga detaljer. Jag är precis som alla andra. Inget som direkt gör mig glad men det är en annan historia...

I mina drömmar så är jag fantastisk. Jag är speciell och det finns inte många som mig. Jag är great. Awesome. Jag är lycklig. Jag är helt fab och inspirerade. Jag är någon som inte är jag. Jag har ett helt annat liv. Helt annan inställning. Jag gillar det. Call me crazy men jag tycker det är nyttigt att få dagdrömma. Det är inte alla som kommer få leva ut sina vildaste drömmar. En på miljonen kanske. Och många (som jag) har alldeles för generande drömmar för att ens kunna prata om dem. Men inget hindrar mig eller någon annan från att hoppas. (Förmodligen kommer det inte hända ett smack men tanken av att det kan hända något är det som får iallafall mig att fortsätta drömma)

Jag kan nästan med all säkerhet säga att era drömmar inte skiljer sig mycket från mina drömmar och att ni är minst lika fabulösa som jag när ni får chansen att dagdrömma lite. Men det vackra är att du får behålla drömmarna för dig själv. Ingen kan rubba drömmarna. De är dina. Bulletproof. Tyvärr är det inte så i den verkliga världen.

Klockan är 01.06 och jag inser att inlägget inte blir så mycket bättre. Tolka det hur ni vill, själv fattar jag ingenting. (sorry för svengelskan)

Godnatt (och undvik att vara lika klyschig som jag)

I need some sleep, time to put the old horse down.

När du är liten vet du inget om hjärtesorg, cancer och eländen. Det enda som kan göra dig besviken är att du inte fick som du ville. Ditt enda bekymmer är att mamma eller pappa ska säga nej. Du behöver inte bekymra dig för räkningar, människor eller annat som kommer ge dig en känsla av att en boxningshandske precis träffat dig i magen.

Ibland vill jag ställa mig på en bergstopp och aldrig komma ner igen. Det låter otroligt deprimerande. Men tänk er, att bara slå läger där och bara se ner på allt elände som befinner sig under dina fötter. Alla trista människor, alla bekymmer, allt som gör dig ledsen. Tänk att bara lämna det därnere. Tänk att få stiga upp på den bergstoppen, lägga dig i din lilla tältsäng och känna att du är så jävla fri. Fri från allt. Allt som tynger dina axlar. Det är bara du och ditt tält.

Men med tanke på att vi är så pass sociala varelser så hade väl vem som helst börjat klättra på tältet och den hade inte hållit i många sekunder. Men om vi är realistiska så tror jag att vi alla behöver en stor jävla paus från allt ibland. I vissa perioder, rätt ofta.

Jag ska hitta en fin bergstopp, eller jag kanske borde kalla det inre ro, då kanske ni förstår bättre vad jag menar. Jag som många måste lära mig att tänka: Fuck it. Spelar ingen roll vad det är. Bara fuck it, och börja gå mot bergstoppen. Det är så jag kommer må som allra bäst.

Och fyfan vilken lycka jag kommer känna när jag nått toppen.

A child's anger

Det här fotot är en av mina absoluta favoriter. Jag kan förstå förvåningen. Ni kanske tänker att det inte finns något speciellt kring fotot. Jag knäppte den här bilden för kanske tre år sedan. Min bror stod vid ett fönster och jag bad honom posera och detta var det första han gjorde. Det är något med vreden i det lilla unga ansiktet, något med rynkorna på näsan och den fastspikade blicken som gör bilden så tilltalande för mig. Barnet på bilden skapar en ond känsla. Något som man inte tror är möjligt hos barn. Något som kanske bara finns i sagor, filmer och målningar.

Men min bror lyckades. Han lyckades visa en ond sida hos ett barn. Den finns där och vuxna måste sluta blunda för verkligheten. Ett elakt barn kan förstöra ett annat barns liv och jag kan lätt säga att det är något av det hemskaste jag vet. Barn som förpestar varandras liv. När man är så liten ska världen vara en lekplats och inget annat. Man får nog med problem när man växer upp ändå.

Jag hoppas, verkligen hoppas att den här pojken inte är lika ond som på bilden.

Höst och inget tjaffs om saken.

Jag är inte tjejen som tycker om att fota blommor och blad. Jag tycker om att fota lite mer i-scensatta-motiv. Med människor som poserar. Vissa kallar det porträtt. Min systemkamera är tyvärr kvar i Göteborg och jag fotar med min fula kompaktkamera från Avant (?). Den är röd.

MEN nu till saken: jag kunde inte låta bli att fota "blommor och blad" nu när jag var ute senast ( ja, med min fula Avant.)

Rest you head against my body

Taget av moi

Motivationen brister och jag har ingen som helst ork i kroppen för att göra något vettigt av dagen.

Trots detta har jag tusen ärenden. Visst är det typiskt?

Jag vill berätta att älskar mitt liv som student. Jag är inte tjejen som tycker att "festandet" är det roliga. Jag festar inte speciellt mycket. Nästan inte alls.

Utan jag finner det där "lilla" som vackert, värt att värna om och tänka extra på,

Som att trängas vid ett litet fönster för att röka med fyra andra. Eller springa mellan olika rum i en korridor en tråkig måndagskväll.

Jag tycker det är fint med nattliga samtal om känslor. Jag tycker om att få besök oväntat klockan tre på natten.

Jag tycker om att gå på studentgatan sent en tisdag och se att nästan ingen sover, det lyser i alla fönster.

Detta är det bästa med att bo i en studentstad. Allt annat finner jag klyschigt.

(jag förstår inte varför allt jag skriver stryks under...får inte bort det heller, oh well...)

The PEN story

Jag är svag för fina reklamklipp.

Här är ett från Olympus. Den är väldigt lång för att vara reklamfilm och hela visades inte på tv.

Den är i formen "stopmotion" dvs en teknik för att lura ögat att "döda" ting rör på sig, genom att exempelvis sätta ihop en serie fotografier. I det här fallet har de fotograferat 60.000 foton.

Enjoy!